Jag vet att feberkramper inte är helt ovanligt. Så när Flora fick sin första feberkramp förra veckan var det naturligtvis läskigt, men jag kände mig ändå hyfsat införstådd med vad det handlade om och att det skulle gå över. Men sedan försvann hon bort helt, slöt ögonen, slutade andas och blev alldeles gråblå i huden. Paniken går inte att beskriva! Jag hade ingen aning om att feberkramper kunde leda till andningsuppehåll. Istället trodde jag att mitt barn dog i mina armar. Mamma ringde 112 och vi båda skrek i panik åt sköterskan som svarade medan jag dunkade och tryckte så hårt jag kunde på henne. Jag som gått HLR-kurs för barn kände att all kunskap blåstes bort i takt med att paniken sköljde över mig. Men ambulansen var tack och lov snabbt på plats och kunde ta över. Plötsligt blev allt annat i livet fullständigt oviktigt. Det enda som betydde något var att mitt barn måste andas. Därefter väntade ett dygn på sjukhus där hon pendlade mellan 35 grader i temp och över 40 grader trots febernedsättande. Men då var vi uppkopplade och övervakade. Nu har vi kommit hem igen, hon har frisknat till och livet ska återgå till det normala. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna sova om nätterna utan att behöva kolla till henne med jämna mellanrum för att se att hon andas. Känslan i kroppen är att jag har varit med om ett trauma. Jag känner även att vi borde prata mer om feberkramper och vilka följder det kan ge. För jag kände mig så fullständigt hjälplös. Här ligger vi på sjukhuset. Båda otroligt trötta, hon med feber och jag efter en natt med noll sömn i kroppen. Men jag är så otroligt tacksam att allt gick bra i slutändan!
